Listan… så länge jag har tänkt på listan. Så länge har den ramlat runt i hjärnan. Nu är den färdig. Vad bidde det då? En endaste låt. Inte för att det inte finns något annat för det gör det säkert. Men jag har ingen koll längre. Jag har nog aldrig haft det egentligen men så här illa har det aldrig varit. Det har börjat gå långsammare, inte samma flöde eller outörstlig lust att kasta sig över någon utsketet band som fått en femma av någon som man en gång litade på. Jag har sakta börjat närma mig fåtöljen, sakta börjat närma mig en whiskey, sakta börjat närma mig ett par pissdyra hörlurar och sakta sakta sakta börjat resan mot dit vi alla förr eller senare ska hamna. Jazzträsket. Träsket där man ligger hopplöst efter och nickar förnöjt åt stycken som är minst 30 år gamla. Kanske inte nödvändigtvis jazz, jazzträsket innefattar all musik som kan vara vad som helst utom det som är inne. Sånt som kidsen lyssnar på. Musikyttringar som mode. Jag förstår inte längre. Skeppet lämnade mig någonstans runt 2004, och då satt jag ändå i tredjeklass och täljde trägubbar. Det känns förjävligt att aldrig varit häftig och stadigt bli allt ohäftigare. Skeppet har ohjälpligt gått, om jag tog mig ombord nu skulle det diagnostiseras som gubbsjuka. Istället håller jag fast vid samma saker jag gillade det när jag nästan var där. Och det kommer jag fortsätta med tills det var trettio år sedan, i min fåtölj, med min whiskey, hörlurar, förnöjd och fet. Musik har inget med musik att göra. Det är en önskan om att upphöra tiden. Spring Ricco tyckte jag dock var en riktig rökare. Där fladdrade det till ordentligt.
1. Spring Ricco – Florence Valentin
/nicklas
